Hjälp känner jag. Är inne på min sista kväll i Sverige på obestämd framtid. Läskigt som ett spöke i ett hemsökt hus. Järnspöken! Det hör nog till att vara illamående, ha magknipp, vara allmänt dämpad, tystlåten och krama mamma mer än vanligt när man ska flytta 100 mil norrut. What ever! Det kommer gå bra... och som vi säger här hemma; har inte flyttat på riktigt än, detta är bara ett äventyr =) 


Albert känner sig lite instängd då han fortfarande är omsluten av plast